Vaggvisor

De folkliga vaggvisorna är både textligt och musikaliskt en mycket enhetlig genre. I stort sett har samma vaggvisor sjungits över hela landet och också i svenskspråkiga trakter i Finland och Estland. Överensstämmelsen är också stor när det gäller det övriga nordiska vaggvisematerialet. Eftersom just vaggvisorna med sin speciella funktion alltid måst anpassas till en bestämd situation - fått förkortas eller förlängas eller kanske sjungas om och om igen - så existerar de i många olika lokala och personliga varianter.
Vaggvisorna består oftast av en strof eller två, men kan också vara utbyggda till långa ramsor. Många vallvisor som egentligen hör hemma i områden med fäboddrift och som sjungits i arbetet med kor, får och getter har också ofta använts som vaggvisor för barn. Likaså har polsktrallar och andra småvisor fungerat som vaggvisor i många fall. De flesta vaggvise- och vallvisevarianter har mycket ålderdomligt traditionsstoff i sig - de är ofta både textligt och melodiskt uppbyggda av "vandrande" formler, vilket också flera forskare påvisat. Många av dessa formler hittar vi också i de medeltida balladerna.
Går man igenom det stora vaggvisematerial som finns bevarat i uppteckningar och inspelningar upptäcker man snart att det är två olika melodityper som ständigt återkommer, nämligen den s.k. fiskeskärsmelodin och La folia-melodin eller Folie d'Espagne.
Fiskeskärsmelodin, sam blivit uppkallad efter den vanligaste vaggvisetexten, Ro ro till fiskeskär, har stor utbredning som vaggvisemelodi i hela Norden. Om melodins ursprung vet man inte mycket, men en nästan identisk melodi har hittats i en medeltida fransk handskrift och flera musikforskare har på senare tid ägnat den här melodin närmare studium. Klart är att den varit omåttligt populär i Sverige i minst 200 år. När Bellman skrev sin "Vaggvisa för min son Carl" år 1787 skrev han den just till fiskeskärsmelodin. Kapellpredikanten Johan Anders Linder i Norsjö, Västerbotten, skriver 1818 i ett svar på en frågelista: "Vaggvisor sjungas här nästan allmänt efter den melodi som finnes införd uti Poetisk kalender för år 1813 (Ute blåser sommarvind). Och alla de varierande melodier jag hört äro blott större eller mindre avvikelser från denna, allmänt kända." (not 6) Tilläggas kan att Samuel Hedhorn lät publicera sin dikt "Ute blåser sommarvind" till en variant av fiskeskärsmelodin.
Att fiskeskärsmelodin inte bara varit populär på landsbygden utan också i huvudstaden kan vi läsa i Lundin-Strindberg, Gamla Stockholm, som beskriver den som "en outsägligt jämmerlig melodi" som "än i dag gifver ett nytt slägte en lefvande försmak af denna verldens uselhet. Den finnes upptecknad med många olika texter. Stockholmarne begagna dock aldrig andra än 'vyss, vyss', med variationer." (not 7)
I vår tid har fiskeskärsmelodin blivit känd framför allt i Evert Taubes bearbetning "Ryssan lull koka kittelen full". I det här kapitlet förekommer olika folkliga varianter av fiskeskärsmelodin.
La folia (not 8) eller Folie d'Espagne var ett vanligt variationstema i de sydeuropeiska ländernas musikskapande under 1500- & 1600-talen. Hur och när melodin spred sig till Sverige vet vi inte - bara att den var mycket populär här redan på 1700-talet. När den bekanta Sinclairsvisan - en propagandavisa om Karl XII:s sändebud Sinclair som blev nesligt mördad av ryska officerare när han var på hemväg från ett uppdrag i Turkiet 1739 - författades av Anders Odel skrevs den just till foliamelodin. Denna melodi var alltså så allmänt känd vid den tidpunkten att han valde den för att till svenska folket föra ut en vistext som skulle egga folket till hämnd emot ryssen.
I många skillingtryck från 1700-talet och framåt finns foliamelodin som melodiangivelse. Och i den folkliga traditionen har den - jämte fiskeskärsmelodin - blivit den vanligaste vaggvisemelodin. Foliamelodin finns också som instrumental polska i olika varianter. I det här kapitlet hittar vi exempel på foliamelodin i ex. 8. (not 9)