Fiol 

Det är inte alldeles säkert att det går en obruten linje från de under medeltiden belagda instrumenten till de instrument av samma slag som återfanns under 1700 och 1800-talen. Det kan mycket väl vara fråga om flera importströmmar, vilket kan förklara den växlande utformningen och användningen av samma instrumenttyp. De säckpipor som bevarats skiljer sig exempelvis vad gäller de ljudande piporna och deras placering från den typ som återgivits av Albertus Pictor i Härkeberga kyrka i sent 1400-tal. 
Många av instrumenten är liksom träskofiolen efterbildade högreståndsinstrument, exempelvis de näverklädda lurarna i trumpet- och basunform. Man bör väl närmast tänka sig att importen av instrumenten utifrån gått via städerna innan de nått landsbygdens befolkning.

Violinen kom sannolikt till Sverige först omkring mitten av 1600-talet. Men redan 100 år senare var den ett allmänt spritt allmogeinstrument och byggdes av mer eller mindre skickliga hemsnickare. Som flera gånger antytts i det föregående blev den en svår konkurrent till de äldre instrumenten, och en del av dessa ansågs snart som hopplöst urmodiga i jämförelse med fiolens bländande musikaliska möjligheter. Ännu i 1800-talets fiolspelartradition har emellertid vissa låtar spelats med liggande bordun på omstämda strängar, en spelpraxis som erinrar om säckpipans, vevlirans och de äldre nyckelharpornas. Kanske är detta en kvarleva från ett direkt övertagande av de äldre instrumentens bordunpraxis, som tillämpats där den passade in i det musikaliska sammanhanget. (Ur Ling, Svensk folkmusik, 1964.) 

Liksom nyckelharpan försågs även fiolen ibland med resonanssträngar. Resonanssträngade stråkinstrument har sedan gammalt förekommit bl.a. i asiatiska musikkulturer, och i början av 1700-talet blev detta även i Europa ett omtyckt medel att ge skimmer åt klangen. Den norska hardingfelen tillkom troligen under 1700-talet, ungefär samtidigt som viola d'amore började figurera i europeisk konstmusik. Att hardingfelen skulle ha stått modell för de svenska resonanssträngade fiolerna är dock osannolikt, eftersom konstruktionerna skiljer sig i väsentliga detaljer. (not 40)
Redan under 1700-talet tycks fiolen alltså ha nått den position av dominerande spelmansinstrument som den alltjämt intar. Som framgår i kap. 7 fanns vid denna tid en livfull kontakt med den "officiella" musiken i kyrkan och vid städernas fester och konserter, bl.a. genom den vanliga personalunionen mellan professionell organist/klockare och spelman. Skickliga byspelmän anammade givetvis både spelteknik och repertoar, och många låtar som spelas i dag har omisskännliga stildrag ur senbarocken och det sena 1700-talets galanta stil.