Hummel   

Hummel

Vid sidan av instrumenten för låtspel, dans och bröllopsceremonier har förekommit en del stränginstrument som mest spelades som sångackompanjemang, exempelvis hummeln eller långspelet. Det är ett slags cittra, nära besläktad med den norska langeleik. Abraham Hülphers' inventeringsmedhjälpare Sven Hof skildrar den 1772 på följande sätt:

"Det i mitt förra bref omförmälta bondinstrumentet Långspel ... består af en wid pass sex qwarter lång ljudbotten och halftannat qwarter bred, hwarpå en mässings sträng är updragen med underliggande tangenter [greppband] af tjåck ståltråd 15 eller 18 til antalet. Wid bemälte sträng gå tre lösa strängar, stämde ungefärligen i terts, qvint och octav, allenast til at brumma, när man med fingret knäpper på den förstnämnde, som gifwer de rätta toner af det stycke, som man spelar. I min ungdom såg och hörde jag många sådana instrumenter hos bönderna, som tyckte at det war ett förträffeligt spel. Men nu är det ganska sällsynt, sedan hos gemene man violiner mera kommit i bruk och tycke, som de ock nu endast nyttjas wid dess bröllop." (1772.) (not 35)

Instrumentet är av ålderdomlig typ och har förekommit i stora delar av Europa, men som bondinstrument i Sverige finns det med säkerhet belagt först vid slutet av 1600-talet. Den av Rudbeck bland forntidens harpor nämnda långharpan anses kunna syfta på hummelinstrumentet; det finns också nämnt bland 1600-talets personverser under benämningen " långspäll":

"Hey! warom froo å glaa / lä see ey nån geer swig 
Säckpipor liuder opp / långspäll å nyckelgijg."
(1672.) (not 36)

Även i borgarnas hem var hummeln väl etablerad, vilket framgår av bouppteckningar och andra källor. Anna Maria Lenngren passar in den i skildringen av en ung dams något ytliga bildning i dikten Min fästmö (1790):

Hon sjunger täckt: Du tysta dal!
som också: Skogens Gud, med mera, 
förstår sitt hummel väl traktera
samt sig därmed ackompanjera.

Av musikkännare vid 1800-talets början betraktas hummeln dock som ett mindervärdigt bondeinstrument, vilket framgår av bl.a. Envallsons musiklexikon från 1802:

"Hummel s.m. Ett slags liggande instrument med resonansbotten, och två slags strängar derpå spända; de finare at med tummens eller et fingers påläggande modulera, och de gröfre, at beständigt instämma med hufvudtonens ackord, alla genom öfverstrykning med en hvass penna. Kan således ej spelas mer än ur två toner, en dur och en moll, och utnyttjas blott af enfaldigare folk." (Ur Ling, Svensk folkmusik, 1964.)

Ordet "enfaldig" i Envallsons text hade givetvis inte vår tids innebörd utan stod för enkel. Fram emot 1800-talets slut hade hummeln nästan helt försvunnit. Men ännu under 1900-talets första decennier kunde man få höra den skånska dekorations- målaren Otto Malmberg ackompanjera sin sång på hummel och spela valser, polskor och populära stycken som Nyårsklockorna eller Trollhättan, där han efter instrumentets förmåga illustrerade vattenfallens mäktiga brus. (not 37)

Bild 17. Otto Malmberg (18481921) uppträdde på Skansen med sin hummel under artistnamnet Ottar Hyll från Värend. Foto: Nordiska museet

Hummel