Om hummeln

Namn: hummel, i äldre belägg långspel, långharpa, harpa.

Konstruktion: Gemensamma för alla hummelformer är platt botten och lock med separat sarg, allt i tunt virke. De har ofta en kombination av runda och smala, exempelvis f-formade ljudhål. Melodi- och bordunsträngarna, varierande i antal, löper från stift i undre sargen till stämnaglar i en skruvplatta. Melodisträngarna har ca 17 greppband, vanligen av järntråd och fästa direkt i locket eller i en grepplist på locket. På flertalet bevarade instrument ger de en diatoniskt, på några en kromatiskt präglad skala. Till formen är de svenska humlarna långsträckt trapetsoida (ovanligt) eller har en ensidig eller symmetrisk utbuktning.

Bild 50. Hummel. (NM 237.932.)

Spelsätt: Vid spel placerades hummeln på ett bord eller i knät. Melodisträngarna avkortades med vänsterhandens fingrar eller med en fjäderpenna eller pinne. Höger hand knäppte an strängarna direkt med fingrarna eller med ett plektrum av fjäderpenna, horn eller trä. Enligt en beskrivning spelade man från bordunsträngarna mot melodisträngarna. Melodi- och bordunsträngar kunde vara stämda i samma tonhöjd, bordunsträngarna också i oktav, ters och/eller kvint. I analogi med nyckelharpans tidigare spelpraxis kan man tänka sig att melodisträngarna i äldre tid även bildade mixturklanger. Instrumentet har en ljus, spröd klang. (not 56)

Ex. 10. Vals från Småland, spelad på hummel av Otto Malmberg. Ackompanjemangssträngarna användes nog mer än vad som framgår av denna uppteckning (ur S. Walin, Die schwedische Hummel). Jfr inspelning av låten på Äldre svenska spelmän, volym 2, CBS 80752.