FOLKMUSIKBOKEN - Jan Ling: Om folkmusikens historia och
ideologi |
 |
|
Svensk
folkmusik 1920-50 - 1. Mot utländsk masskultur |
Svensk folkmusik 1920-50
1. Mot utländsk masskultur
Jazzen var under 20-talet en omstridd genre, populär hos den dansanta
arbetarungdomen, avskydd av företrädare för den etablerade
konstmusiken, den mera högsyftande underhållningsmusiken och - sist men
inte minst - folkmusiken. Även om dragspelet då och då får sig en
släng av sleven är det nu jazzen som verkligen sitter i skottgluggen.
Ja, man såg så allvarligt på "jazzkulturen" att det t.o.m.
kunde hända, att man borde sätta de demokratiska spelreglerna åt sidan
för att stävja eländet:
"Dansbanorna
synas ha blivit tillhåll för allsköns förförelse av bägge könen,
och rekryteringen av straffanstalternas och
fattigvårdsinrättningarnas adepter tycks försiggå där i rent
skrämmande omfattning ... En sådan pest måste stävjas, om det också
vore på bekostnad av den frihet, vår demokrati satt i högsätet."
(not
30)
Ett speciellt skikt utpekas som företrädare för denna musik:
"Folklåtar,
som de ofta kallas, ha alltid sin speciella publik, liksom orkester- och
konsertmusiken har sin, jazz- och negermusiken sin osv." (not
31)
Det finns en motsättning mellan land och stad i denna bild. Det ingick
i ideologin att angripa den osunda staden och försvara landsbygdens folk
och kultur:
"Den ytlige
stadsknodden, som föraktfullt talar om bondkultur, bondbitar och
bondtjuvar, lyssnar förtjust på negermusik och jazzband, som bjuda på
visserligen rytmiskt pikanta saker, men under en avskräckande burlesk
form, ett slag i ansiktet på allt vackert och förnämt." (not
32)
Det var en svår motgång för jazzens vedersakare då Skansen 1926
öppnade sina portar för den moderna dansen. I och med att detta viktiga
brofäste fallit förstod man att hembygdsparkerna ute i landet snart
skulle följa efter.
 I kampen mot
det utländska ingår klart rasistiska drag. Jazz och charleston
sammankopplas med de underlägsna "niggrerna". Jazzens
"kulturvidriga bakgrund", men också dess samband med en
profithungrig nöjesindustri med utländska intressenter ses som
motiveringar till upprepade anfall. Vi har inget gott att hämta ur
"negrernas barbariska sexualitet och hedniska religiositet" (not
33) och "detta vildskott ur de negroida djupen"
stjäl "saven ur våra växande unga" och är samtidigt "en
effektiv sugpump, när det gäller att utnyttja ungdomens nöjesbehov för
hänsynslösa pekuniära intressen". (not
34)
Erik Walles
bok Jazzen anfaller (1945) ger nytt bränsle. Ända sedan 20-talet
hade den framstående låtupptecknaren Karl Sporr (1887-1967) vässat sin
penna för svensk folkmusik mot utlänningars inställning till vårt
folkliga musikarv och mot jazzen. Sporr fruktar att Sverige är på väg
att "negriseras":
"Varför
inte ta steget fullt ut och stryka även svenska språket, kännedom om
svenska litteraturen, svensk historia och geografi men i stället bara
mata ungdomen med negrernas motsvarande områden så bleve svenskheten
fortast möjligt utplånad? Det är väl dit som hemliga krafter syfta och
likaså vissa rotlösa modernistsnobbar." (not
35)
Men det fanns också röster som höjdes mot folkmusiken. I tidningen
Se ägde en debatt rum om radiomusik, där signaturen Musiker Örebro
skriver:
"Radiotjänst
är mer än vänlig genom att för lyssnare av Eder typ, vars musikaliska
bildning tycks sitta kvar i plogen, låta spela för de med något
musiköra begåvade outhärdliga allmogelåtar som väl ligger alldeles i
Eder smak." (not
36)
I Hembygden förklarar man frankt att signaturen Musiker Örebro
antingen är "okunnig om vårt folkliga musikarv eller också
jazzförgiftad". Man placerar alltså in folkmusikkritikerna
omedelbart i jazzfacket.
Jazz var
naturligtvis ett samlingsbegrepp för amerikansk underhållningsmusik.
Jazz i dagens betydelse var i detta sammanhang en i det närmaste okänd
exklusivitet utanför expertkretsar.
Det är
intressant att det efter den slutgiltiga holmgången mot jazzen på
50-talet bara skulle dröja några år innan Lars Gullin (1928-1976) till
sina kritikers och kollegers förvåning började uppta stildrag från
folkmusiken. Efter ytterligare några år blev som bekant detta ett av de
populäraste inslagen i svensk musik med Jan Johansson (1931-1968), Bengt
Arne Wallin (f. 1926) m.fl.
|
Svensk
folkmusik 1920-50 - 1. Mot utländsk masskultur |
|
| Jan Ling: Om folkmusikens
historia och ideologi |
|