|
Det starkaste officiella språkröret fick folkmusiken och folkdansen
i tidskriften Folkdansringen från 1921 resp. dess efterföljare
Hembygden från 1923. I dessa tidningar finns ett unikt material, som
här används för att belysa den officiella ideologi i vilken
folkmusiken vävdes in, oftast utan att dess utövare medverkade, annat
än att de levererade de kulturella varorna, dans och spel, till
festtalarnas och kulturpolitikernas förpackning. Men varan färgades av
förpackningen, hur och på vad sätt återkommer vi till.
 Ett
viktigt skede i denna ideologiska utformning är tiden 1920 till 1950.
Man kanske skulle kunna påstå att under denna period sker dess
framväxt, uppblomstring och nedgång, även om mycket av den fanns
tidigare och fortfarande lever kvar. Denna ideologi kan sägas bestå av
följande fyra beståndsdelar:
1. den
riktar sig emot den utländska masskulturen som framförallt efter
första världskriget började välla in över Sverige,
2. den är
historiskt-nationell till sin karaktär med svenskhetens bevarande och
utveckling på sitt program,
3. den
anser sig partipolitiskt neutral, men bakom denna fasad finns en
uppenbar ambition att bevara det bestående och lösa konflikter mellan
klasser och skikt med hjälp av kulturen. Ett slags
"kulturkorporativism" om man så vill,
4. den
eftersträvar folkbildning med utgångspunkt i det nationella
arvet.
Åter till
frågan: ställde verkligen spelmän och dansare sig bakom sådana
ideal? Kanske gjorde några det, men flertalet var säkert mera
intresserade av själva dansen och musiken. Inramningen med fagert tal,
flaggor och prominenta personer var väl en rekvisita som många inte
ifrågasatte. Den blev snabbt ett vedertaget tillbehör.
Mycket av
föreställningar om folkmusik i dag sammanhänger med denna ideologi
som skapades under seklets förra hälft. Det är mot denna som mycket
av den yngre folkmusikrörelsen kämpat, inte utan framgång. I det
följande skall ges några exempel på hur ideologin i enlighet med de
ovan givna fyra punkterna kunde ta sig ut i 1920-50-talens Sverige.
|
