|
Hur blev svenska folkets musik "svensk folkmusik"?
Folkmusiken har under olika tider färgats av rådande ideologiska
strömningar, som påverkat både musiken och funktionen och styrt
folkmusiktraditionen.
Denna bok vill främst skildra musiken bland landsbygdens människor
förr i tiden. Men även städernas hantverkare och småborgare kommer
att skymta förbi. I dagligt tal kallar vi denna musik
"folkmusik". Ofta sammankopplas den också med ett slags
självhushållningsidyll: i storfamiljens trygga sköte fanns musiken i
en bestämd funktion.
 Men
skrapar vi lite grann på den glättade ytan framträder en betydligt
kargare miljö för "folkmusiken". Det svenska bondesamhället
var knappast någon idyll, utan en hård och strävsam värld, där
livets och årets högtider var enstaka ljuspunkter i en grå vardag.
Det fanns också ett strikt klassamhälle, i vilket den självägande
bonden intog en helt annan ställning än inhysingen på allmänningen.
Landsbygdens "råa allmoge" liksom städernas arbetare hade en
kultur och en musik som skilde sig från adelns och borgerskapets.
Visserligen kunde musikkulturer från skilda samhällsklasser mötas,
t.ex. i kyrkan eller vid celebra tillfällen, som vid Birger Magnussons
bröllop i Stockholm 1298, då allmänheten kunde lyssna till och
beskåda tågets musikanter. Men vid festligheterna på slottet var
gästerna begränsade till det andliga och världsliga frälset.
Under
1600-talet gör hyllningsdiktarna en medveten åtskillnad mellan musik
av olika stånd och social rang: allmogen musicerar på sina instrument
och utför sina danser, borgerskapet sina. Men även om det uppstod
skilda musikkulturer i olika samhällsklasser innebar detta inte att det
fanns vattentäta skott dem emellan. Tvärtom synes drivkraften till
musikalisk förnyelse vara mötet mellan olika musikkulturer. Det finns
många exempel på sådana möten. Tjänstefolk i 1800-talets
borgarhem och herrgård fick lyssna till mamsellens klavikordspel. Vid
offentliga förlustelser på Drottningholm under 1700-1800-talen
klingade konstfull orkestermusik vid sidan av surrande nyckelharpor för
såväl de kungliga som för borgare, hantverkare och tillresta
landsortsbor.
Självklart sjöng man genom århundradena "folkets visor"
bland adel och borgerskap, liksom borgerskapet - och säkert också
mången adelsman drog in tjänstefolket på nattkröken till dans och
glam efter det att mat och dryck gjort sinnet glatt och de sociala
skrankorna rämnat för djupare liggande drifter.
|
