Sverige fick 2005 en ny helgdag – den tidigare lite tveksamt påbjudna nationaldagen blev röd i kalendern. Samtidigt proklamerades 2006 som ”mångkulturens” år. Svenskhet och multikulturalism i samma andetag. Det låter som en motsägelsefull ideologisk kullerbytta.
    Men nationalism och mångkulturalitet hänger samman, och konceptet är inte nytt. Det formulerades på 1770-talet av Johann Gottfried Herder, som i Königsberg och Riga hade avlyssnat östersjöfolkens sånger, dikter och politik i en brytningstid: Arvet, det gemensamma och överlämnade, ligger kodat i språket, dikten och musiken. Det är de symboliska uttrycken som möjliggör tillhörigheten, individens upplevelse av kollektiv strävan. Tillhörighet förutsätter avgränsning. Mänsklighetens predikament är mångkulturellt.
    Herder kan framstå som en av dessa idéhistoriska märkesmän som kulturforskare gärna refererar till i förord och inledningskapitel, men vars egna texter få verkligen har läst. I samband med 200-årsminnet av hans död 2003 publicerades, särskilt i Tyskland, en ström av artiklar och essäer om denna portalfigur för romantikens nationalism, vilket inte förvånar med tanke på det herderska tankegodsets påtagliga aktualitet i ett Europa som under 1990-talet begåvats med ett dussin nya nationalstater. För var och en som intresserar sig för nationalism, etnicitet och kulturell identitet, liksom för förhållandet mellan politik och estetik, är Herders idébygge av största intresse – och inte bara som historiskt fenomen. Hans tankar om språket, gestaltningen och traditionen som fundament för samhällsbygget har en märkvärdigt modern klang och förtjänar en kritisk omläsning.
    Att Herder var betydelsefull för 1800-talets svenska tänkande kring folklig musik har sedan länge tagits för givet. Den musiketnologiska forskningen om Herder och hans svenska reception är trots detta märkvärdigt begränsad. Syftet med det tvärvetenskapliga symposiet Herder, nationen och det musikaliska kulturarvet, som arrangerades i samarbete mellan Svenskt visarkiv och Kungl. Vitterhetsakademien, var att inspirera till kritiskt kunskapssökande kring de herderska idéerna och deras spridningsvägar. Den musiketnologiska fokuseringen motiveras av Herders speciella roll som vägröjare för musikforskningens och musikskapandets sammanflätningar med antropologi och etnologi. Genom sin lansering av termerna Volkslied (’folkvisa’), Volksgeist (’folksjäl’) och Tradition blir Herder vägröjare för 1800-talets politiskt motiverade dokumentation av de folkliga och nationella kulturarven runt om i Europa. Betydelsefulla och ännu mycket livaktiga institutioner (ja rentav stater) byggdes på denna grund. Och det gestaltades…

Symposiet vände sig inte primärt till Herder-specialister – dylika är nämligen tunnsådda i Sverige – utan samlade ett antal etnologer, musikvetare, idéhistoriker och religionsvetare som förenades av ett gemensamt intresse för folkkulturforskningens rötter och kulturpolitiska relevans. Vi har härmed glädjen att presentera några av bidragen.

Docent Anders Hammarlund
Svenskt visarkiv