Ursula Geisler

Ursula Geisler, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet
”...som fängslar med underbar makt”. Herderska spår i Oskar II:s högtidstal i Kungliga Musikaliska Akademien 1864-1872

„...Unterdes für jetzt, ihr Freunde,
Da uns eine Herberg fehlet,
Ist uns baldigst die Erobrung
Eines kleinen Schlosses not.
Wer auf mehr als Ehre wartet,
Der verlasse mein Panier!“

Hiermit hob er auf die Fahne:
„Edle Fahne, schwinge, schwinge
Dich entfaltend durch die Lüfte!
Klarinetten und Drommeten,
Tönt! Ihr Trommeln und ihr Pauken,
Euer Samtgehall erschrecke
Nur die Schwachen und die Bösen
Und der falschen Heuchler Zunft!“

Dessa lyriska ord ingår i Der CID. Geschichte des Don Ruy Diaz, Grafen von Bivar, som Johann Gottfried Herder bearbetade under många år från och med det sena 1780-talet och som efter hans död publicerades med underrubriken Nach spanischen Romanzen. Eposets protagonist var just denne ”Cid” (herre, befälhavare), och storyn påstås bygga på historiska fakta från 1100-talets Spanien. Att Herder inte kunde få tag i Juan de Escobars samling ”Romanzero” från 1612 och därför la en fransk prosabearbetning till grund (publicerad 1785 i ”Bibliothèque universelle des Romans”) var uppenbarligen inget hinder för utgivarna att ändå kalla arbetet ”spanska romanser”. Däremot var Herders hustru Caroline väl medveten om att Johann Gottfried uppskattade just Spaniens äldre poesi högt. I sina ”Stimmen der Völker in Liedern” hade han skrivit, att ”Die spanischen Romanzen sind die simpelsten, ältesten und überhaupt der Ursprung aller Romanzen”, men samtidigt också att ”nichts schwerer ist, als die Uebersetzung einer simplen Spanischen Romanze”.
Herders strävan att etablera en poetisk motvikt till den grekiska mytologin som förebild för eget lyriskt skapande utmynnade i ett sysslande med lyriska texter från olika länder i Europa. Idéen om ationalpoesiernas existens började förknippas med teorier om folkens ursprung och utveckling – språket betraktades av honom som ett historie- och folksjälsbevarande, med människan organiskt förknippat uttrycksmedel. I Herders ”Abhandlung über den Ursprung der Sprache” från 1770 framstår föreställningen om den mänskliga språkutvecklingsförmågan därför också som ett huvudargument mot den då förhärskande teorin om ett gudagivet språk. I arbetet med den europeiska poesin fick översättningar till tyskan en särkild betydelse. I versmåttet och språkets utformning överhuvudtaget påstods ligga själva den historiska utvecklingen. Herder tolkade språket som ett samtidigt med det mänskliga förnuftet utvecklat själsuttryck. På så sätt ansåg han det vara möjligt och angeläget att hitta gamla lyriska språkformer som bevis för de olika folkens karaktär och utveckling. En naturlig utgångspunkt tycktes honom vara episka dikter med påstådd hög ålder.

Häri ligger bland annat en direkt förbindelse till prins Oscar Fredriks (den senare Kung Oscar II) lyriska produktion och Herderreceptionen från och med 1850-talet i Sverige. Oscar Fredrik valde som 30-åring att 1859 publicera en översättning av Herders CID till svenska, vilket kan tolkas på flera sätt.
Utöver ett eget konstnärligt anspråk i denna krävande uppgift kan även en identifikation med protagonisten i 1100-talets Spanien ha legat till grund för intresset. Samtidigt kan Herders romans-epos inte bara tolkas inom ramen för romantikens genombrott, utan också som ett bekräftande led i kodifieringen av det nationella. Det senare med hjälp av historisering, etablering av en hjältestatus och befästandet av representativa nationalsymboler. Till det sistnämnda har flaggan och musiken – mest i form av så kallade folk- respektive nationalsånger – under 1800-talet utvecklats i samband med nationalstatens etablering.

Mitt inledande citat lyder i Oscar Fredriks svenska översättning:

”Mellertid, I tappre vänner,
Då oss nu en fristad fattas,
Är oss utaf högsta nöden,
Att en borg eröfra snart.
Den, som väntar mer än ära,
Han ej följe mitt baner”.

Härmed höjde han det åter:
”Ädla fana, svinga, svinga
Dina dukar högt i luften!
Clarinetter och trumpeter,
Ljuden! Trummor, pukor, skallen!
Att er samklang må förfära
Blott de svagas och de ondas
Hycklande och falska skrå”!

CID efter Spanska Romanser af J.G. von HERDER öfversatt af OSCAR FREDRIK. Stockholm på C.E. Fritzes Förlag / Stockholm, P.A. Norstedt & Söner 1859

Om denna CID var Oscar Fredriks första intensiva möte med Herders texter är ovisst. Mycket talar för, att han även hade läst Herders filosofiska skrifter samt ”Stimmen der Völker in Liedern”. Den senare kan spåras i diverse festtal, som han höll under sin tid som preses för Kungliga Musikaliska Akademien 1864-1872. Till grund för reflektionerna kring Oscar Fredriks Herderreception ligger Akademi-bibliotekarie Frithiof Cronhamns 1885 utgivna Högtidstal hållna i Kongl. Musikaliska Akademien under ett nioårigt presidium af Oskar Fredrik Hertig af Östergötland. Dessa innehåller tillsammans sju festtal vid årshögtiderna 1864–1870, tre tal vid minnesfester åren 1867, 1869 och 1871, två tal vid Akademiens 100-årsfirande år 1871 och en ”Lyckönskningsskrifvelse till Carolinska Akademien i Lund” till 200-årsfirandet 1868.
Särskilt intressant i sammanhanget är, vilka musikföreställningar Oscar Fredrik gav uttryck för i syfte att konstruera Kungliga Musikaliska Akademien som en ”svensk” institution. I det följande kommer jag att ge några exempel på hur han bland annat genom reception av den tyska romantiken och av Herderskt tankegods försökte skapa och befästa KMA:s status som en nationsbärande kulturinstitution.

Till grund för Oscar Fredriks åskådningar låg en ontologisk musikuppfattning, vilken visar ett starkt samband med Herders utvecklingstankar, men också med det sena 1800-talets ”Kulturkreislehre” med sina kulturevolutionistiska motsatser ”der Wilde” och ”der Gebildete”.

[1864] Vi hafva sagt, att intet folkslag, äfven de äldsta och de minst bildade, kan kallas fullkomligt omusikaliskt. Tonkonsten bör alltså betraktas såsom kosmopolitisk. Dess gåfva är tilldelad hela menskligheten och hon är underkastad gemensamma estetiska grundlagar, hvilka blifva oföränderligt gällande för alla verldsdelar och för alla tider. (...) Ja, sjelfva vilden lyssnar tjusad till tonernas röster, ehuru han ej förmår att fatta dem, och på den bildade menniskans lif utöfver tonkonsten ett mäktigt inflytande.

Att musiken påstods ha en kosmopolitisk karaktär förknippade han samtidigt med konkreta föreställningar om musikformen och musikbildningen. Inom den under det sena 1800-talet i Tyskland etablerade dikotomin konst- versus folkmusik uttalar sig Oscar Fredrik med hjälp av nationsbegreppet till förmån för den senare.

[1864]..om den egentliga s. k. folkmusiken i allmänhet gäller, att hon både längst och renast bibehåller den nationella prägeln. Hon står derigenom på en naturlig och fast grund som ofta mera än ersätter de fördelar, dem en ytlig kosmopolitisk musikbildning med sina oklara sträfvanden skulle kunna hafva att erbjuda.

Oscar Fredrik använde folkmusikens positiva konnotationer till att positionera Kungliga Musikaliska Akademiens verksamhet på ett jämnbördigt plan med andra europeiska kulturinstitutioner. Samtidigt upphöjde han musiken som folkbildningsmedel överhuvudtaget.

På nationel grundval bör den svenska tonkonsten bygga. (...) Hon bör så mycket som är möjligt utså och skörda uti inhemsk jordmån, ty sålunda hinner hon längst och blifver, på det området hvarom här är fråga, det kraftigaste kulturmedel för Sveriges folk. Om denna Akademi hyllade andra läror, skulle hon förneka sig sjelf och icke kunna kallas svensk.

Viktigt i sammanhanget var även att befästa institutionens betydelse för landets utveckling genom att positionera den i traditions- och historietänkandet. I detta syfte rörde sig Oscar Fredrik i Herders kölvatten och citerade honom nästan ordagrant.

[1871] I det kristna dopet bortsköljdes ingalunda nordmannasångens nationalitet. Tvärtom lades under medeltiden en fast grund för kommande tiders konstlif, och det är väl icke minst känslan häraf, som gör de gamla folkvisorna evigt unga på folkets läppar och som skall bevara dem från glömskan, så länge vi hafva ett fädernesland och hjertan till att älska det.

Oscar Fredriks Herder-referenser är inte tillfälligt utvalda, utan tyder på ett införlivande och medvetet användande av den triad nation/folk/musik som filosofen och teologen Herder hade präglat. Religionen tillkom som en reglerande, av människan icke påverkbar referenspunkt. Samtidigt är det dock viktigt att differentiera: det blotta faktum att Oscar Fredrik försökte hålla sig à jour med den samtida, moderna musikforskningen gjorde honom inte till en forskande individ själv. Det uppfattade han inte heller som sin uppgift. Perioden 1864 till 1872 har även kallats ”akademiens gyldene tidsålder”. Kungliga Musikaliska Akademien fick då en allmän statusförhöjning.

I samband med Kungliga Musikaliska Akademiens 150-års-firande publicerade Olallo Morales och Tobias Norlind år 1921 en Minnesskrift över akademiens utveckling sedan dess grundande 1771. Om Prins Oscar Fredriks insatser för Akademien skriver de:

Allt sedan 50-talets slut hade prins Oscar tagit livlig del i Akademiens verksamhet, och 1864 behagade han mottaga presidiet, för vars förpliktelser ingen kunde känt större ansvar än denna musikälskande furste. Intet av alla till Akademiens uppgifter hörande områden var honom främmande. (...) Fast, oböjlig viljekraft, outtröttligt nit och målmedveten, klok vidsynthet präglade alla hans handlingar. Riksens ständer kommo nu även till insikt om Akademiens betydelse för landets musikliv, och statsbidraget ökades på 22 år till mer än det sjufaldiga.

Ett hyllande av en medlem av Kungafamilien alltså, där författarna uppenbarligen inte hade skäl att kritiskt granska en nationell inriktning av Musikakademien. Att Oscar Fredrik hade tänkt sig en sådan – och även arbetade med den omdöpta institutionsbeteckningen ”Svenska” i stället för ”Kungliga Musikaliska Akademien” – må belysas med ett avslutande citat ur högtidstalet med anledning av KMA:s 100-årsfirande 1871:

Hvad jag nu djerfts yttra vill jag sist sammanfatta i en välönskan för den Svenska Musikaliska Akademiens verksamhet under det nu begynnande andra seklet! Måtte hon ständigt förblifva nationel – svensk! Måtte hon i allt högra mått vara musikalisk, d. ä. ett sant uttryck för den i tonkonsten rådande harmoni! Måtte hon också ändtligen aldrig upphöra att vara rättsligt akademisk!