Mathias Boström, Svenskt visarkiv
Herder, kulturrelativismen och Karl Tiréns jojkinsamling: uppvärderingen av samisk jojkning vid två sekelskiften

Två samiska jojkningar var det enda bidraget från Sverige i Herders klassiska antologier med vistexter i tysk översättning ,postumt återutgivna som Stimmen der Völker in Liedern. Att Herders folkviseutgåvor fått den ställning som de har, alltid omnämnda i inledningen i handböcker och lexikonartiklar kring folkmusik, beror på att Herder myntade det samlande begreppet "folkvisa" och gav det ett om- och uppvärderande innehåll i opposition mot de samtida rådande franskklassicistiska litterära idealen. Herder har också i många sammanhang lyfts fram som en tidig företrädare för kulturrelativistiska perspektiv, där kulturer snarare bör förklaras utifrån sig själva istället för i jämförelse med andra. En av jojkningssamlaren och -utgivaren Karl Tiréns strategier för att skapa förståelse för samernas musik i början av 1900-talet var också att föra fram kulturrelativistiska argument, men utifrån den kulturhistoriska diskussion som fördes ett drygt sekel senare.

Det saknas direkta, explicita hänvisningar till Herder i Tiréns stora studie och utgåva Die lappische Volksmusik (1942), men det finns flera kopplingar att redovisa. Både Herder och Tirén bygger på uppsalaprofessorn Johannes Schefferus bok Lapponia (1673), men där Herder fascinerades av de jojkningstexter på samiska som återgavs tillsammans med latinska prosaöversättningar, inspirerades Tirén mest av uppgifterna om jojkning i samband med björnjaktsriter. Tiréns insamlingsinriktning var att ge en så bred repertoarbild som möjligt av den samiska musikkulturen och dess utvecklingshistoria. Jämförelser med materialet i Schefferus gör Tirén i samband med de fragment av jojkningar som hade koppling till björnjakten som han lyckades uppteckna och den fonografinspelning han lyckades arrangera av en improviserad friardialog – det sistnämnda som exempel på att jojkningsgenren som återgavs i Schefferus och översattes av Herder fortfarande existerade.

De kulturrelativistiska resonemangen hos Herder och Tirén påminner om varandra genom att de arbetar med två parallella skalor för bedömning av kulturer. Herder stöder sig på en äldre hierarkisk syn på skapelsens långa kedja, där allt från minsta sandkorn till människan (i toppen) hade sina givna, mot varandra avgränsade positioner. Inom människoarten fanns däremot en övergripande kulturell utveckling mot alltmer kontroll över naturen i kombination med framväxten av allt mildare seder. Samtidigt med denna generella utveckling hade varje kultur enligt Herder en unik potential som kunde förverkligas i olika utsträckning under ett folks eller en kulturs livscykel. Av detta följer att alla kulturer är historiskt unika och därmed i princip inte intressanta att jämföra kvalitativt. För Tirén var förutsättningarna något annorlunda. Medan Herder i Ideer till Mennisko-historiens Filosofi (på svenska 1814-1816) menade att "Mennisko-ätaren på Nya Seeland […] och Newton äro varelser af ett och samma slag", hade denna absoluta gräns mot de övriga djuren rubbats efter darwinismens genombrott. Rastänkandet var utbrett och samerna ansågs av många svenskar i betydelsefulla vetenskapliga och politiska positioner stå på en lägre utvecklingsnivå. Tirén beskrev vid något tillfälle samerna som ättlingar till Cro Magnon-människan, men deras rasmässiga skillnad kunde därför också användas som motivering till att den samiska musiken skulle bedömas utifrån sina egna förutsättningar, eftersom även deras "skönhetsuppfattning" var annorlunda. Tirén skriver vidare att "man kan finna, huru naturfolket strävat och uppnått en formbildning, som förverkligat en för hela rasen gemensam idé, även om de skilda språkdialekterna givit olika namn åt denna urlapska musikform, som är okänd inom skandinavisk och finsk folkmusik". (Om "ras" byts ut mot "folk" kunde detta mycket väl ha varit skrivits av Herder.)

Denna unika utveckling kunde emellertid jämföras med en föreställd generell utveckling av musiken, från skalor med få toner och enkla former till kromatik och symfoniskt avancerade former. Tirén fann nämligen paralleller mellan referensobjekten och inslagen av kromatik i samiska jojkningar och Richard Wagners ledmotivsteknik. Die lappische Volksmusik är ett försök att visa att den samiska musiken hade genomgått en separat och parallell utvecklingsprocess som på sätt och vis var jämbördig med den västeuropeiska konstmusikens, och att det därmed inte var korrekt att använda samernas musik som exempel på ytterst primitiv musik, såsom exempelvis Tobias Norlind gjorde vid ett flertal tillfällen.

Herders inflytande på 1800- och 1900-talets nationalism och nationalstatssträvanden är välbelagt och det avspeglas också, om än något paradoxalt, i Tiréns insamling. Nationalstaten utgjorde projektets geografiska ram. Die lappische Volksmusik behandlar nämligen endast de "svenska" samernas musik, som det enligt Tirén var en nationell plikt att dokumentera. De renskötande samernas säsongsmässiga flyttningar kom däremot att innebära att Tirén i praktiken gjorde en del av sin insamling i Norge.

Herders och Tiréns uppvärderande intresse för samisk jojkning vid sekelskiftena 1800 och 1900 var ovanliga i sina samtider, men trots deras kulturrelativistiska utgångspunkter kom de båda att infoga den samiska musiken och poesin i tankesystem som saknade förankring i de samiska kulturerna.