Martin Tegen

Martin Tegen, Stockholm
Johann Gottfried von Herder: Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit (T. 1-4, bok 1-20, 1784-94). Något om verkets innehåll och idéer.

För några år sedan översatte jag Oswald Spenglers "Untergang des Abendlandes" (1918-22) och fick översättningen utgiven på Atlantis förlag (2 delar 1996-97). Undertiteln lyder "Konturer till en morfologi om världshistorien". Första delen kallas dessutom "gestalt och verklighet" och andra delen kallas "världshistoriska perspektiv".

När jag nu tog itu med Herders "Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit", som kom ut 1784-94, kom jag snart underfund med att Spengler har en föregångare i Herder. Han ville nämligen också undersöka hela jordklotets, alla folks historia, och fastställa vilka drifter, krafter, omständigheter som styr folkens utveckling och historia. Men metoden och slutsatserna är förstås en smula olika. Spengler koncentrerar sig på de åtta stora kulturerna, från den fornegyptiska till den moderna västerländska, och skildrar deras utveckling från deras födelse i en religiös grundupplevelse, kulminationen i en stark statsbildning och slutfasen i en s.k. civilisation som företer diverse upplösningstendenser men kan vara långvarig under gynnsamma omständigheter. Själva kulturen utgör ett organiskt förlopp på omkring tusen år. Även Herder talar om religiösa grundupplevelser i folkens tidiga epoker.

Herder hade inte samma rika tillgång på historisk forskning som Spengler, men han skildrar ändå en häpnadsväckande mångfald av folk runt jordklotet, deras vanor, traditioner och historia. Han har en litet mer optimistisk syn på mänsklighetens historia än Spengler, men så hade Spengler också upplevt det första världskrigets härjningar på nära håll, medan Herder började sitt verk på 1780-talet innan revolutionskrigen och Napoleonkrigen. Herder tror att människans förnuft till slut skall segra över de destruktiva drifterna som ju också finns. Utgivaren av 1827 års nytryck, Johann von Müller, tyckte tydligen att Herder var litet för optimistisk i tredje delen, och upplyser i en fotnot om att detta skrevs 1787, underförstått i en fredligare tid än de efterföljande krigsåren.

Det framgår inte minst av Herders litteraturhänvisningar att 1700-talet var en tid av enorm expansion av den vetenskapliga litteraturen på olika områden som biologi, medicin, fysik, historia, språkvetenskap och inte minst geografi. Några av författarna har varit lätta att identifiera, andra har jag inte lyckats med eller hunnit med. Sammanlagt finns 190 referenser i del 1-2 av verket, några anonyma. Det kan vara av intresse att en rad av författarna är svenskar. Jag tvivlar på att han var personligen bekant med någon av dem.

Torbern Bergman,
Johan Jakob Ferber,
Per Högström
Per Kalm,
Klingstedt (?),
Laxman,
Karl von Linné,
Anders Sparrman,
Olof Toree, dvs, Olof Torén, död 1753.

Herder föddes 1744 och studerade i Königsberg, nuvarande Kaliningrad, vid 18-20 års ålder. Han började med kirurgi, men svimmade vid första obduktionen, och övergick till humaniora. Han hörde bl.a. föreläsningar av Immanuel Kant om logik, metafysik, moral, matematik och fysisk geografi. Kant blev imponerad av studenten och lät honom gå gratis på föreläsningarna. En bokhandlare blev också imponerad och lät honom få fri tillgång till alla böckerna i hans boklåda. Därmed lades grunden till Herders enorma beläsenhet.

Han fick snabbt lärartjänster i Königsberg, sedan i Riga, men vid 25 års ålder fann han tiden mogen att resa ut i världen. 1769 for han alltså med båt från Riga till Frankrike och på båten skrev han en resejournal där man kan hitta anteckningar om hans stora livsidé, mänsklighetens historia. Jag citerar:

"Hur många tidsåldrar av litteratur kan ha passerat innan vi vet något eller tänker något. Den feniciska? Eller den egyptiska? Den kinesiska? Den arabiska? Den etiopiska? Eller inget av detta, så att vår Moses hamnar på rätt ställe? Hur mycket finns inte här att söka och undersöka! Vår tidsålder börjar mogna för detta tack vare Deguigne och Michaelis... Vilket verk om människans historia!"

Här finns alltså tankar om detta verk, vars första del kom 15 år senare. Och vilka var då Deguigne och Michaelis? Båda var orientalister och väckte Herders intresse för de österländska folken och språken. Joseph de Guignes (1721-1800) studerade bl.a. kinesisk kultur och historia och gav 175658 ut 4 bd om "Histoire generale des huns, turcs, mogols ..."

Johann David Michaëlis hade kanske ännu större betydelse för Herder. Han var professor i Göttingen, levde 1717-91, undervisade i filosofi och österländska språk och var känd för sin historisk-kritiska syn på Bibeln. Han har ett speciellt intresse för oss svenskar, eftersom han initierade en expedition till Arabien, och där deltog finlandssvensken Peter Forsskål, som kommit till Göttingen och skrev en avhandling under Michaelis 1756. Forsskåls bok om borgerlig frihetväckte stort rabalder i Uppsala 1759. Även Herder skrev vackra ord om människans behov av frihet, och bådas tankar går väl delvis tillbaka på Michaëlis skrifter. Forsskål dog i Arabien 1763, men hans forskningsresultat publicerades delvis av Niebuhr. Göttingen hade ett progressivt universitet, och där verkade Michaelis, Heyne, Eichhorn och Schlötzer (av dem som anförs i verket).

Hur ser den då ut, "Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit"? Det är en ganska tjock bok i 4 delar, men avsikten är inte att skriva en historiebok, utan en bok om drivkrafterna bakom historien. Jag skall ge en kort resumé av de 20 s.k. böckerna, som verket består av.

I första delen påminner Herder om att jorden är en planet bland planeter, han nämner att Saturnus har ringar, att jorden har förändrats många gånger, att jord och vatten har fördelats och att djur och växter gått genom många stadier från kaos till nuets ordning. Han ser en skaparkraft i detta, men vill inte hamna i metafysik. "Det vore bra om de naturkrafter som nu kallas qualitates occultae kunde reduceras till påvisbara fysiska egenskaper."
I andra boken går Herder närmare in på kedjan av ämnen och organismer. Han berör jord och metaller, fortsätter med kristaller, växter, musslor, fiskar, lantdjur, fram till människan. Han är välorienterad i biologi, zoologi och annat och nämner Linné men oftare Buffons "Histoire naturelle".
I tredje boken görs diverse jämförelser mellan växter, djur och människor. Det finns många fysiologiska likheter mellan djur och människor, och Herder hänvisar bl.a. till Camper, som skrivit om orangutangen (se listan). Människan har begåvats med speciella egenskaper, bl.a. det som Herder kallar förnuft. Men människan är inte överlägsen i alla avseenden. Herder påpekar att djur kan döda för att äta, men mördar inte varandra som människan gör. Ibland beskriver Herder en utvecklingsgång genom arterna som erinrar en smula om Darwins tankegångar om det naturliga urvalet. Han ser inte arterna som färdigskapade från början. Han tänker sig en långsam utveckling under långa tidsrymder. Men han tänker sigockså en gudomlig skaparkraft bakom allt detta. Ändå poängterar han att han i sin skildring vill undvika metafysik och bara stödja sig på fysiologi och erfarenhet när det gäller skildringen av människans egenskaper. Han säger på ett ställe att "anden" (der Geist) alltid är knuten till materien. "Kein Geist ohne Materie". Men i andra sammanhang diskuterar han själens odödlighet och immaterialitet.
I fjärde boken kommer Herder in på människans speciella egenskaper, som i mycket hänger samman med hennes upprätta gång och frigörandet av händerna. Här tillkommer förmågan till språk, alltså abstraktionsförmåga, och förnuft, förmåga till omdöme och jämförelser.
I femte boken går Herder närmare in på trappan av organiska former och krafter. Det finns en organisation, som han säger, bakom allt detta och han tar det som en självklarhet att det finns en skapare. Jag har noterat följande namn på en och samma sak: Gud, "Gottheit" (gudomlighet), "Weltschöpfer" (världsskapare), skapare, gudomlig makt, "Vater" (fader), levande kraft, vis moder, världssjäl, organiska krafter, skapande kraft, "die bildende Künstlerin" (den bildande-skapande konstnären), och sist men inte minst natur, det kanske vanligaste av dessa ord. Natur och Gud framstår som samma sak.
I sjätte boken ger sig Herder in på den egentliga historien om mänskligheten. Han börjar med diverse folkgrupper utanför de stora kulturerna. Nämligen norra Asiens mongoler, Afrikas svarta och Amerikas indianer, Stilla Oceanens öfolk. Många av dessa folkgrupper hade relativt nyligen skildrats av upptäcktsresande, och indianerna kallas här för det mesta för "amerikaner". Man får tänka på att San Francisco, denna storstad, omkring år 1780 var en missionsstation med omkring 100 invånare. Herder använder ordet "folk" och reserverar sig mot ordet "ras". Det senare ordet syftar på rent fysiologiska egenskaper, men ett folk kan vara sammansatt av olika grupper och dessutom betraktar Herder ett folk som föränderligt. Han diskuterar på olika ställen åtminstone fyra saker som konstituerar ett folk och dess förändringar: naturanlagen, klimatet - vi skulle kanske hellre säga miljön, traditioner av olika slag, och till sist omständigheterna, som kan vara krig, yttre påverkningar och annat.
I sjunde boken går Herder speciellt in på föränderligheten hos människan. Inte minst spelar klimatet en stor roll. I klimatet inkluderar Herder en rad fysiska omständigheter som växtlighet, omgivande natur, temperatur, fruktbarhet osv.
I åttonde boken beskrivs människans olika sinnen och egenskaper. xempelvis renligheten, förmågan att uthärda, synen, hörseln, fantasin, drömmen. Vidare vilken stor betydelse de tämda djuren har för oss (häst, åsna, hund, kor, höns osv.). Här berörs motsatsen manligtkvinnligt, social elakhet och privat godhet, och egenskapen måttlighet. Staten betraktas i stort sett som något negativt. Herder ogillar överhet och förtryck av alla sorter.
Nionde boken berör människans bildning och uppfostran. Bildning tas i bred mening som utveckling och förkovran av människans möjligheter. Språket och skriften berörs, liksom anlagen för religion, för skapande av symboler, men också möjligheter till hyckleri. Tre nivåer av regering finns, två naturliga, nämligen inom den lilla familjen och inom den större gruppen, som konstitueras av sammanfallande intressen. Den tredje nivån är staten, som egentligen är onaturlig. Den har uppstått genom tendenserna till krig mellan grupper och kan missbrukas till förtryck.
Tionde boken redovisar olika folks ideer om världens ursprung, alltså olika myter om hur världen kommit till. Herder redovisar sådana från Asien, inklusive Zoroaster (Zarathustra), fenicierna och den mosaiska bilden i första Mosebok.
Med elfte boken börjar en utförligare genomgång av de olika ländernas och folkens historia. I denna bok behandlas Kina, Laos, Japan, Korea, Tibet och Indien. Avsikten är egentligen inte att skriva folkens historia, utan att filosofera kring deras historia, att komma underfund med vilka drivkrafter som finns bakom utvecklingen och förändringen. Jag kan ta ett litet exempel från skildringen av den epok i Kinas historia då mongolerna kom som ett erövrarfolk till det sedan länge etablerade gamla Kina. Herder vill förklara en förändring i nationalkaraktären. Jag citerar.

"All bildning och utveckling sker genom uppfostran. Sättet för uppfostran i Kina bidrog, förutom dess nationalkaraktär, till att forma kineserna till det de är men inte längre var. Enligt de mongoliska nomadernas sed låg barnens lydnad till grund för alla sedvänjor, men nu skulle denna lydnad inte gälla bara i familjen utan i staten. Så småningom framväxte därigenom denna skenbara beskedlighet, detta hövliga förekommande sätt, som kineserna har berömts för även av sina fiender. Men vilka följder hade denna för nomadlivet utmärkta sedvänja i denna stora stat? När den barnsliga lydnaden inte begränsades utan utsträcktes till den vuxne mannen, som själv hade barn och manliga sysslor; när han underordnades samma plikter som borde gälla det ouppfostrade barnet, ja, när till och med överheten fick sådana plikter .... vad kunde inte då uppstå, vad måste då inte uppstå, annat än ett försök att skapa en ny sorts känslor m o t naturen, alltså vänja känslorna vid falskhet. En vuxen man skulle uppträda med ett barns lydnad." (Jag vet inte om detta är rätt eller fel, men så resonerar Herder.)
I tolfte boken går Herder tillbaka till forntidens Babylon, Assyrien, meder, perser, hebreer, fenicier, Kartago, Egypten. Han är speciellt imponerad av fenicierna, som var ett fredligthandelsfolk, vars resor sträckte sig ända till Östersjön, där de handlade med bärnsten.
Trettonde boken ägnas helt och hållet åt antikens Grekland, och Herder är givetvis full av beundran över deras kulturella storhetstid omkring 400 f.Kr. Men trogen sin linje framhåller han också förändringarna och splittringen och krigen mellan stadsstaterna. Greklands speciella klimat och natur och geografi var en förutsättning för just deras kultur. Alexander den stores betydelse var kanske positiv i början, men Alexander levde inte för kort tid utan för länge, skriver han.
Fjortonde boken ägnas åt antikens Rom, och det är ingen vacker bild som Herder ger av det romerska väldet. Det präglas av härsklystnad, våld, förtryck. Man pryder sig med en erövrad kultur men åstadkommer inte mycket kultur själv.
Den femtonde boken, avslutningen av tredje delen, är väl den intressantaste i vårt sammanhang. Den ägnas helt åt en diskussion av det som Herder kallar "humanitet". Det innebär utvecklingen och praktiseringen av de positiva möjligheterna i människans natur och anlag. De motverkas av andra krafter av olika slag. Vi återkommer till detta.
Några år senare kom del 4 av verket med böckerna 16-20. Där fortsätter Herder sin genomgång av olika folk och epoker. Bok 16 behandlar basker, galler, kymrer, finnar, letter, preussare - alltså de gamla baltiska preussarna vid östra Östersjökusten, inte de som nu kallas preussare. Dessa preussare trängdes undan av tyska folkgrupper som Herder också behandlar, liksom ytterligare några folkspillror.
Sjuttonde boken skildrar kristendomens historia och dess olika sekter. Herder beundrar Kristus-gestalten, men han menar också att kristendomen delvis kommit på avvägar. Det har till stor del inte blivit "din religion", som han säger i ett avsnitt riktat till Jesus-gestalten, utan "en religion byggd på dig, alltså en tanklös tillbedjan av din person och ditt kors". Orsaken ligger hos en person vars namn han tänker undvika att säga. Jag gissar att han syftar på Paulus, som ju var den som grundade den kristna kyrkan.
I artonde boken vänder sig Herder till Nord- och Mellaneuropa och ägnar sig åt folkvandringstidens västgoter, suever, alaner, vandaler, ostgoter, longobarder, alemaner, burgunder, franker, saxare, danskar och normanner. Han avslutar med betraktelser över de tyska rikena under medeltiden.
I nittonde boken behandlas den påvliga och kejserliga hierarkin i Europa under medeltiden, vilken han i stort sett betraktar som skadlig för utvecklingen. Vidare följer en ganska utförlig skildring av arabernas områden både före och efter Muhammed.
I tjugonde och sista boken fortsätter Herder sin historieskrivning med medeltidens utveckling av handelsförbindelserna i Europa, vidare om riddartiden, korstågen och dess följder. Det är uppenbart att Herder betraktar handeln och samfärdseln mellan folken som något positivt och förnuftigt, medan exempelvis korstågen var delvis destruktiva. Han slutar med några avsnitt om "förnuftets kultur i Europa" och om sådana positiva ting som institutioner, uppfinningar och upptäckter.

Därmed har Herder kommit in på sitt huvudtema igen, framväxten av humaniteten, eller rättare sagt människans möjligheter till humanitet. Han hade tänkt sig att komma in mera på detta i femte delen av verket, som dock aldrig blev skriven. Man vet bara att han planerade böckerna 21-25 som en historia om Europa under 14-,15- och 1600-talen, den politiska historien i bok 21-22, kulturhistorien i bok 23, Ryssland och andra världsdelar i bok 24, och till slut humanitetsproblemet i bok 25.

Nu får vi nöja oss med vad som står om humanitet i de tidigare böckerna, speciellt bok 15. Humanitet är, kan man säga, den stora positiva möjligheten för människan och människosläktet, och den bygger på egenskaperna förnuft, frihetslängtan och "Billigkeit" - ungefär rättvisa och rimlighet i motsats till orimliga och orättvisa krav. Men människan har ju också andra drifter och behov, som kan leda åt andra håll, t.ex. hunger, maktsträvan, lättja och bekvämlighet, girighet etc. De positiva möjligheterna framträder redan i de primitiva samhällena. Jag skall belysa Herders resonemang med ett citat: I humanitetens riktning, säger han,

…"ligger levnadssätten som människor inrättat åt sig runt jordklotet, olika typer av samhälle som införts, jägare, fiskare, herdar, åkerbrukare och borgare [Herder syftar främst på städernas yrkesgrupper]; i alla dessa tillstånd lärde sig människorna urskilja näringsmedel, bygga bostäder för sig och de sina, de lärde sig att göra prydliga kläder och ordnade bostäder och hushåll. De uppfann diverse lagar och regeringsformer med syfte att ge var och en tillfälle att ostört använda sin förmåga och uppnå ett vackrare och friare sätt att leva. För detta ändamål kunde man förvärva egendom och man underlättade arbete, konst, handel, umgänge mellan människor. Man uppfann straff för förbrytare, belöningar för de förträffliga, tusentals seder och bruk i de olika stånden i offentligt och privat liv, liksom i det religiösa. Med detta ändamål fördes också krig och gjordes fredsfördrag, efter hand någon form av krigsrätt och folkrätt, liksom många förbindelser av gästvänskap och handel, så att människan också utanför sitt eget land kunde leva skyddad och hedrad. Allt som gjorts av goda ting i historien har gjorts i humanitetens anda. Det som gjordes dåraktigt, lastbart och avskyvärt skedde mot humaniteten."

I sin skildring av historien skräder Herder inte orden när det gäller att beskriva urartningen bort från humaniteten, vilket alltför ofta har drabbat människorna. Hans exempel är otaliga, t.ex. spanjorernas förtryck av peruanerna i jakten efter guld. Inte minst klandrar han påvekyrkans hierarki och förtryck av både själar och människor, deras korståg mot katarer och valdenser osv.
Och när han ser på historien i stort kan det låta så här (III:290f):

…"De flitiga egyptierna, de sinnrika grekerna, det feniciska handelsfolket får ett vackrare utseende i historien och de njöt också under sin tillvaro ett mycket angenämare och nyttigare liv än de förstörande perserna, de erövrande romarna, de giriga kartagerna. Minnet av de förra blommar vackert och deras verksamhet på jorden lever vidare med växande kraft, medan förstörarna med sin demoniska övermakt inte uppnådde något annat än att bli yppigt levande men eländiga folk som levde på sina bytens skräphög och till slut bryggde sin egen giftdryck och åstadkom sin egen vedergällning. Detta var felet med assyrierna, babylonierna, perserna, romarna. Även grekerna skadades mer av sin egen inre oenighet och i vissa provinser och städer av sin yppiga vällevnad än av svärdet."

Herder ser alltså humaniteten som den bräckliga balanspunkten, buren av förnuftet, frihetsviljan och den rimliga rättvisan, mellan å ena sidan maktsträvan och girighet och å andra sidan lättja och vällevnad. Han såg relativt optimistiskt på sin europeiska samtid, som vi ju kallar upplysningstiden på grund av dess positiva egenskaper. Han säger t.ex.:(III:292):

"Även vår korta historia bevisar klart och tydligt, att med den växande sanna upplysningen hos folken, så har den människofientliga, meningslösa förstöringen lyckligtvis avtagit."

Den meningen hade han kanske strukit något årtionde senare efter Napoleonkrigen. I allmänhet fördömer Herder krigen som oförnuftiga, men han menar också att krig kan innehålla ett visst mått av förnuft och att kriget tack vare förnuftet blivit en konstart som krävde mindre blod och elände. Men, som sagt, han hade ännu inte upplevt Napoleonkrigens epok.