Anders Hammarlund, Svenskt visarkiv
Jorden sjunger. Tomáš Masaryk, Herder och musiketnologen Karel Plicka

1924 kom en ung man till den lilla staden Turčiansky sväty Martin i Slovakien. Han hette Karel Plicka, och han medförde sin fiol och sin taktpinne, som han hade använt när han var repetitör vid den filharmoniska kören i den avlägsna huvudstaden, som hette Prag. Plicka hade också med sig rekommendationsbrev från tonsättarna Leoš Janáček och Vitĕzslav Novák. Han ville bli anställd vid en inrättning som kallades Matica slovenská, vilket ordagrant faktiskt betyder "den slovakiska muttern", och i mer överförd betydelse "det slovakiska modersskötet". Matica var ursprungligen en förening för dokumentation och vidmakthållande av det slovakiska språket och de slovakiska traditionerna som hade grundats 1861, när det nuvarande Slovakien var en del av den ungerska monarkin och helt enkelt kallades Övre Ungern, eller "bergstrakterna". Plicka hade på eget initiativ samlat slovakisk folklor sedan 1919, drabbad av dess förmoderna uttryckskraft. Han fick jobbet i Turčansky sväty Martin och blev anställd som samlare av "musikalisk folklor".

Karel Plicka var född 1894 i Wiens elfte Bezirk, där landsvägen drar österut genom Simmering och Schwechat och vidare mot Budapest. Familjen var tjeckisk – Wien var vid den här tiden den största tjeckiska staden i Europa. Han började sin yrkesbana som musiker, utbildade sig till violinist, och var medlem av en stråkkvartett som 1913 gjorde en turné i Sverige. Hans fortsatta musikutbildning blev något störd genom första världskrigets utbrott. 1916-1918 var han medlem av Operakören i Wien.

Varför sökte han sig 1924 till Matica slovenská? En helt ny situation hade ju uppstått 1918. Den nya staten Tjeckoslovakien hade utropats. Uvecklingen var komplicerad men kan sammanfattas på följande sätt: 1. Tjeckisk militär går in och ockuperar norra Ungern. 2. Kommunistisk revolution utbryter i Ungern, som går in och försöker driva ut tjeckerna. 3. Den ungerska rådsrepubliken bryter samman på sommaren 1919 och tjeckerna återvinner kontrollen över de slovakiska områdena. 4. I Trianon-freden 1920 bekräftas den nya gränsdragningen mellan Ungern och den nya tjeckoslovakiska staten.

Matica slovenska hade efter en kort blomstring under det liberala 1860-talet fått sin verksamhet hårt kringskuren av de misstänksamma ungerska myndigheterna. I Ungern hade man ju efter 1848 bestämt sig för att ersätta den gamla multietniska feodalstaten med en homogeniserad magyarisk nationalstat. Men efter Tjeckoslovakiens etablering återstartades Matica, och från att ha varit ett slags idéell förening utvecklades det till en statsunderstödd institution. Här fanns en spännande uppgift för en ung musiketnolog.

Den nya stat som upprättades 1918 hade föreställningen om den språkliga samhörighetens grundläggande betydelse som sin allt överskuggande legitimeringsprincip. Tjeckoslovakien skulle alltså vara en etno-nationell stat, och denna nationella princip var inte bara någon diffus tidsanda. Den nya statens grundargestalt och galjonsfigur, Tomáš Masaryk, hade sedan 1880-talet varit professor i filosofi i Prag, och hans tänkande kom i hög grad att prägla synen på det nationella kulturarvet. Och Tomáš Masaryks tänkande var i hög grad präglat av Herder. Hans studier av Herders skrifter hade varit omsorgsfulla.

Med den tjeckiska nationaliteten som redskap skulle ett "sannare" och mer moraliskt samhälle skapas, där de klokaste skulle regera till folkets fromma, inte som i den gamla monarkin där de högvälborna och okloka styrde i eget intresse.

Masaryk åberopade gärna två filosofiska föregångare – Platon när det gällde filosofin och filosofers framträdande politiska roller, Herder när det gällde den nationella frågan. Det nationella förverkligandet sammanhängde med det moraliska åliggandet, ty det var förknippat med det hos Masaryk centrala begreppet humanitá. Masaryk har helt enkelt övertagit Herders humanität, ett begrepp som vuxit fram ur kritiken mot upplysningens förnuftstro, en kritik som inspirerats av Herders mentor Johann Georg Hamann.

De välmenande upplysningsherrarna (Ja är de egentligen välmenande? frågade sig Hamann) tror att deras förnuftiga värld existerar helt oberoende av det språk de använder för att beskriva den, att språket neutralt kan användas för att upptäcka och beskriva bakomliggande sanningar. Men människan har skapat sin värld genom att använda symboler, t.ex. språkets symboler. Ett utvecklat tänkande utan symboler är helt enkelt inte möjligt. Det som kallas "förnuftet" existerar inte som något slags självständigt "organ" eller lokaliserbar förmåga, det är beroende av språket.

Människan är en varelse som blivit en främling inför verklighetens källa – Gud och andra människor, känslans och sinneserfarenhetens omedelbarhet. Så fort människan börjar konstruera en annan värld för att där återställa jämvikten hos något som hon har förlorat i denna värld – i vetenskapens abstrakta värld, i metafysiken – så är hon förlorad. Detta är illusion, självbedrägeri av det mest fatala slag. Det finns flera steg i detta syndafall. Först finns där upplysningens försök att avgränsa förnuftet från sedvanan och traditionen. Detta kallas förnuftets autonomi. Sedan finns där ett försök att skära loss människan från hennes individuella upplevelse och erfarenhet, för att sen proklamera universella lagbundenheter för hela mänskligheten, oberoende av tid och plats, som t.e.x Descartes och Kant gjorde. Men värst av allt är skilsmässan från orden, försöket att påstå att man kan uppfatta mening i ett naket, symbolfritt, ordlöst tillstånd.

Herder utgick från detta hamannska uppror mot barockens rationalism, en rationalism som tycktes leda till determinism, men han tonade samtidigt ned Hamans extremism. Hans tankar om det politiska handlar mycket om den fria viljans problem, om människan som etisk, väljande varelse om om förhållandet mellan det enskilda och det allmänna. Det humanitetsbegrepp som Masaryk i Herders efterföljd förfäktar innebär alltså inte bara snäll humanism och allmän människokärlek, och inte heller mänsklighetens samlade framsteg. Humanitá vill sammanfatta inget mindre än mänsklighetens sanna predikament:

Människan är en del av naturen och underkastad dess lagar. Men samtidigt lever hon i kulturens rike, i konstens, religionens och rättsskipningens domäner, och där är människan både subjekt och objekt, aktör och instrument; där råder valfrihet och ej tvingande nödvändighet. Det är just genom denna dubbla hemortsrätt som människan kan sägas ha en fri vilja; hon är inte bara underkastad naturens lag, utan är också sin "egen lag". Men den frihet människan besitter är varken ovillkorlig eller absolut. För att bli effektiv och meningsfull behöver den en "skala", ett "rum" som begränsas av vår nedärvda mänsklighet. Det är människans existens som språkvarelse som får henne att se sig själv som samtidigt determinerad och determinerande, och som skapar upplevelsen av att dela utrymme med andra. Att uppnå medvetande om vår Humanität är därför att urskilja gränserna för vår valfrihet, de gränser inom vilka vi är aktörer; språkgemenskapen och religionen. Nationen, det språkligt avgränsade sociala rummet, möjliggör en samverkan mellan det enskilda och det allmänna. Humaniteten behöver nationaliteten för att få substans och begriplig mening, liksom nationaliteten behöver humaniteten om den skall kunna uppnå moralisk status som ett politiskt anspråk.

Masaryks/Herders humanitetsbegrepp går inte att förena med enkel rationalism och utilitarism, även om Masaryk alltid betonade det rationella och logiska i sin syn på vetenskapen. Med vetenskapliga metoder kan och bör man utveckla redskap för materiellt och socialt framåtskridande, men målen för samhällsgestaltningen och det sociala livet kan inte fastställas med sådana principer. Här kommer människans "religiösa" förmåga till uttryck; inte i konfessionell mening – Masaryk var skeptisk till etablerade religiösa samfund och organisationer – utan i hennes längtan efter något högre, efter mening. Detta återspeglas också i Masaryks historieuppfattning, där det finns något slags försyn som ger historien, särskilt den tjeckiska, en särskild riktning och mening.

Det nationella projektet var alltså för Masaryk ett redskap, inte ett mål: målet var en moralistisk utopi – det sanna samhället!.

Politiken är för Masaryk en skapande, artistisk verksamhet. Givetvis måste dess dagliga hantering liksom konstnärens baseras på tekniskt kunnande, på kyliga kalkyler och hantverksskicklighet, en rationell fingerfärdighet som dock endast är ett medel. Politikens syften och målsättningar har nämligen föga med det rationella att göra; de grundas på känslor och tro. "Jag tror att vi i hög grad medvetet kan forma och gestalta våra och våra närmastes liv", säger han enligt en berömd intervjubok som skrevs av den tjeckiska författaren Karel Čapek, "jag tror att livet kan och måste skapas; jag tror att livet självt är ett skådespel, precis som en shakespearepjäs är som livet självt. Och vad är politik – sann politik – annat än det medvetna formandet av människor, annat än gestaltandet och modellerandet av det verkliga livet?" Masaryk hade i tonåren varit smedlärling i byn Čejč i Mähren och han minns gärna hur han snabbt kunde smida en spik med några få välriktade och kraftfulla slag medan järnet var varmt. Politikern måste vara som en smed vid sitt städ, hans hammarslag exakta och välavvägda; han måste vara en mästare över den mänskliga materien.

Den nationella kulturföreningen Matica slovenská återuppstod alltså efter första världskriget och blev en samarbetspartner i professor Masaryks smidesprojekt av den mänskliga materian. Dess uppgift blev att utfärda ett slags äkthetsbevis, att kodifiera det slovakiska bidraget till det slaviska kulturarvet. Men samlingarna – dräkterna, sångerna, sagorna, lieorven och folkdräkterna – var en passiv resurs, en död kollektion. Alla dessa artefakter måste sättas i samband, infogas i berättelser och levandegöras för att bli politiskt brukbara. När Karel Plicka inträdde som samlare av musikalisk folklor bereste han de olika regionerna och skrev ned sångerna och danserna. Han hade med sig sin fiol, men efterhand blev kameran hans huvudinstrument, och det är som fotokonstnär Plicka idag är mest ihågkommen bland tjecker och slovaker. Hans stora fotoböcker som presenterar Tjeckoslovakiens land, folk och kulturarv är fotografihistoriska klassiker. Martin Slivka, som skrivit en biografi över Plicka skriver:

Dessa bilder hade emellertid inte bara ett etnografiskt och dokumentärt syfte. De hade från början en konstnärlig karaktär. Där fanns en stark kreativ komponent, en poetisk blick och ett starkt lyriskt uttryck, bundet till folksången, deras ursprungliga bakgrund.

I Masaryks herderska projekt representerade tjeckerna och Böhmen/Mährens historia en europeiskt allmängiltig modernitet. Här fanns de upplysta, förnuftiga och realistiska medborgarna som nu skulle ta sig an de tidlösa slovakiska by- och naturmänniskorna och inkludera dem i sitt humanitetsprojekt. Tjeckoslovakien som en syntes av modern europeisk civilisation och arkaisk, exotisk slaviskhet från de skogklädda bergen!

Runt 1930 tar Plicka ett tidsligt bildmedium i anspråk. Hans första film (1928) får den vältaliga titeln "I det slovakiska folkets namn". Kulmen på hans filmiska skapande, musikfilmen Zem spieva ("Jorden sjunger") som kom 1933, visar i poetiskt förhöjda sekvenser den slovakiska bondekulturens människor som naturfenomen, som språkrör för högre historiska krafter och för en kollektiv expressivitet. Jorden sjunger genom de jordbundna människornas strupar.

Plicka regisserade barngrupper från slovakiska byar i oräkneliga tagningar på branta bergsängar. Vid klippningan av filmen hade han ovärdelig asistans av en ung man från Bratislava som hette Alexander Hackenschmied; denne skulle senare göra en framgångsrik karriär inom filmindustrin i Hollywood, under artistnamnet Alexander Hammid. Men Plicka såg också till att själva filmarbetet dokumenterades. En lång rad foton visar honom i verksamhet som kommenderande regissör bakom filmkameran. Han skapar en sträng skönhet, skulpterar naturädla människor, föreskriver deras rörelser i rummet och deras djup i tiden, berättar om ett högt ethos hos ett heroiskt ethnos. Barnens danslekar med bara fötter på den slaviska jordens hud av gräs; budskapet talar om en gyllene framtid på arkaisk grund. Plickas "naturistiska" avantgardism renderar honom ett flertal internationella festivalutmärkelser. Det var särskilt den för sin tid avancerade musiksynkningen som väckte uppseende. Man skulle kanske kunna tro att Plicka här gjorde bruk av det material han samlat in i fält. Men filmusiken var symfonisk och skapades av kompositören František Škvor. Det handlade ju inte om en museal redovisning utan om ett nyskapande, om ett "gestaltande och modellerande av det verkliga livet", för att använda Masaryks ord.

Under den första tjeckoslovakiska republiken 1918-1938 institutionaliserades och utbyggdes verksamheten vid Matica slovenska. Genom etableringen av ett statligt etnografiskt museum gjordes staden Martin också till ett officiellt centrum för vården av den slovakiska kulturella identiteten, dock inom de ideologiska ramar som sattes av den gällande "tjeckoslovakismen". Här var uppdraget att skapa det språkligt avgränsade sociala rum som skulle möjliggöra en samverkan mellan det enskilda och det allmänna – nationen, ett redskap för det sanna livet. I växelverkan med naturens krafter hade människorna på denna del av jordytan skapat uttryck som nu skulle föras upp på en högre nivå, utvecklas till en europeisk allmängiltighet under ledning av visa och lärda män i Prag.