Fäbodmusikens omvandlingar    

Fäbodmusikens omvandlingar

I samband med fäbodväsendets upplösning under de senaste decennierna och därmed de gamla arbetsformernas omvandlingar har också fäbodmusiken genomgripande förändrats. Av vallningens dagslånga musikskeende återstår bara vissa rester. Djuren löses ut ur ladugården på morgonen och får sedan ströva fritt hela dagen. Eventuellt följer kvinnorna dem ett stycke ut i skogen, och då kan den gamla locksången fortfarande klinga. Men eljest är det mest för att locka hem djuren till vallen, om de skulle dröja borta alltför länge, som locksången numera kommer till användning. Då är det de kraftfulla, melismatiska fraserna i högt läge, "långköuken", som bär ut över markerna. Och fortfarande är detta meningsbärande signaler för djuren, och sången har avsedd verkan.
Men traditionen är i upplösning och den yngsta generationen av fäbodkullor har i allmänhet inte lärt den speciella locksångstekniken. Fäbodmusiken har i stället kommit in i nya sammanhang: den har lämnat vallskogen för att flytta över till spelmansestrad och konsertsalar. Den vikande horn- och lurblåsningstraditionen återuppväcktes med konstgjord andning redan vid 1900-talets början genom de av Anders Zorn anordnade spelmanstävlingarna. Locksången levde kvar i praktisk funktion längre än den instrumentala fäbodmusiken, men fr.o.m. 1950-talet har också den blivit ett allt vanligare inslag vid spelmansstämmor o.dyl., parallellt med att den alltmer mister sin betydelse i samband med djurens skötsel. "Jag köuker mest för folk och turister nu." (Klövsjö, Jämtland.) (not 54)
Självfallet har detta påverkat musikens utformning. Den löses ifrån tidigare praktiska funktionsbindningar och den estetiska funktionen blir dominerande. Men den nya miljön innebär dessutom andra estetiska normer. Sångsättet anpassas alltmer till gängse konstsångsideal. Den kraftiga "råa" tonansatsen dämpas, stämman mister sin raka klang och beläggs i stället gärna med vibrato. Av alla de varierande typer av fraser som användes vid vallningen framförs på estraden mestadels bara de som rent musikaliskt har den rikaste formen, nämligen de melismatiska fraserna. Men även dessa genomgår vissa förändringar. Den fallande melodiska linjen blir istället ofta bågformig, ornamentiken blir alltmer virtuos etc. Den improvisatoriska, additiva, ständigt varierade storformen tenderar till att bli en sluten, fast formad melodi. (not 55)

Fäbodmusikens omvandlingar