Ljud som arbetshjälp

Men ljudredskapen har framför allt haft en praktisk funktion i arbetslivet som röstens komplement i kommunikationen mellan människor och djur. Genom klangen från skällor, klockor och bjällror har kreaturen kunnat hålla samman med sin flock vid betesgång på fria marker. Den har också hjälpt människan att lokalisera sina egna kor, får, getter och hästar och urskilja dem från granngårdens eller grannbyns flockar. Lurar och djurhorn har genom sekler hört till vallhjonens hjälpmedel att samla och leda boskapen samt avvärja rovdjursangrepp.
Med rasslande, skramlande och smattrande ljud från mer och mindre raffinerade redskap har man givit lystrings-, pådrivnings-och skrämselsignaler till kontroll över boskap, rovdjur och vilt.

"Vi skramlade ined småsten i plåtburkar, mest för att mota bort hästarna från Huså och Åre så att inte de lockade med sig Kjolandsflocken." (Jämtland, Kall 1930-talet.)

I södra Sverige har man använt ringstavar för att hålla kreaturen samlade och driva på dem (bild 5). En liknande funktion hade harskramlans högljudda smatter:

"Varken skrik eller hojtanden förmådde sätta den fart på djuren [får] som sjarrans knattrande oljud var i stånd till." (Blekinge, NMEU 17084.)

Bild 5. Ringstav och kedjerassel - lystringsredskap för kreatur. Teckningar: Gunnar Ahlbäck.

Ibland användes den till att driva på lata draghästar eller att skrämma bort hästar som funnit åkerns odlingar smakligare än det lovliga betet (hästaskramla, märrsmattra, marrabrata, horsasmattra, russlarva). Med harskramlan kunde man också hålla undan varg och räv från kreaturshjordarna och älg och rådjur från slåtterängarna.

Bild 6. Harskramla. Teckning: Gunna rAhlbäck. 

Den skrämde lika effektivt upp kråkor och andra snyltgäster ur åkrar och bärträd (kråkskrämme, kråksmallra). Och som namnet anger har harskramlan förstås använts vid hardrev och annan jakt. (Se bild 6.)
Från stenåldern har man hittat små pipor av ben. Kanske användes de vid fågeljakt för att härma fåglarnas läten. Folklivsarkiven berättar om liknande lockpipor av bark, ben eller trä, och varje modern jaktaffär har fågelpipor i sitt sortiment. Där finns också jakthorn av mässing - i äldre tid användes djurhorn vid jakt. Buller och skrammel, tut och tjut genljöd i skogen när man jagade matnyttigt. villebråd som älg, rådjur och hare, men även vid skalljakt på björn, varg och lo. Vargen har varit ett ständigt gissel för boskapsägarna i skogstrakter över hela landet. Ännu vid mitten av 1800-talet ordnades regelbundna vargskall:

"Ännu åren före jag föddes, i början av 1850-talet, gick vargskall, detta gick dagarna före 1 maj, då kreaturen om möjligt skulle till skogen.
Skallet gick till så, att alla som kunde undvaras samlades hos skallfogden. Där togs några supar och sedan placerades de ut så tätt, att tomrummet mellan två karlar kunde nås av de bådas vargspjut, som skulle mötas mitt i luckan. Skallet gick alltid rakt fram, och ett kärr fick inte utgöra något hinder, det var bara att plumsa i. Man förde ett väldigt väsen i kedjan, slog på trumma, slog i trän och blåste i horn. Under drevet fick skyttarna ej skjuta annat än varg om än harar och rävar vimlade om dem.
När skallet var slut blev det fest hos skallfogden på mat, brännvin och dricka, som salades till. Festglädjen steg i höjden beroende på antalet fällda vargar." (Västergötland, Frösve. NMEU 14317.)

Ljud som arbetshjälp