Om säckpipanNamn: säckpipa, bälgpipa, drommpipa, påse (pôsu), pipsäck. Tillverkning: De svenska säckpipor som bevarats (ett tiotal) är samtliga från Dalarna och har i flertalet fall daterats till tidigt 1800-tal och tidigare. Själva säcken är sydd av kalv- eller getskinn med fastnubbade trähylsor för melodipipa, bordunpipa (baspipa) och "mundocka". Några instrument har två bordunpipor, varav den ena ofta dock bara är en atrapp, skuren i samma stycke som hylsan. Kanske har man efter kontakt med utländska säckpipare lagt till en andra bordunpipa men funnit den alltför problematisk att samstämma med de andra piporna, och så har den ändå blivit kvar som en blindpipa. Olaus Magnus' omnämnande av en "tvåhornad" säckpipa har inte nödvändigtvis en svensk förankring. Säckpiporna i Estland hade säck av sälmage och en mycket lång bordunpipa.
Över mundockans öppning inne i säcken har man fäst en skinnventil, som hindrade den inblåsta luften att fara ut igen när man behövde hämta andan. I spel- och bordunpipans mynning i säcken stacks ett vassrör med utskuren klarinettunga med ett snöre eller hårstrå instucket under tungan. Sedan man väl fått fram ett bra rörblad, måste det vårdas omsorgsfullt för att fungera bra. Spelsätt: Innan man börjar spela måste säcken blåsas upp. När man sedan trycker armen mot säcken med bröstkorgen som motstånd, pressas luften ut genom de ljudalstrande rörbladen i finger- och bordunpipa. Så länge lufttrycket är tillräckligt starkt, kan man släppa mundockan. Men det gäller att fylla på mer luft i god tid, varvid lungorna också underhåller rörbladens luftförsörjning. De svenska säckpiporna med sina relativt små säckar har inte givit så långa andrum mellan inblåsningarna. (Jfr notex. 9.) Ex. 9. Visa, spelad på säckpipa av Nergårds Lars, Nås finnmark, upptecknad av E. J. Thunstedt. (Efter Forsslund.) |
Om säckpipan |
|
Birgit Kjellström: Om folkliga instrument |