Om mungigan

Mungigan hör till de äldsta kända instrumenten och är spridd över stora delar av världen. I Vietnam görs den av bambu, och ostjakerna i Västsibirien spelar på mungigor av trä eller ben. Nordiska rnungigor har alltsedan forntiden gjorts av metall, huvudsakligen järn (ev. andra material har förintats).

Bild 41. Mungiga från Dalarna. (NM 297.)

Namn: mungiga, munharpa, munspel.

Tillverkning: Mungigan framställs av en kantig eller rundad järnten, som formas till en ögla med två parallella skänklar. I denna ram fäster man en smidig ståltunga, som tunnas ut och böjs i sin fria ända så att rnan kan knäppa på den med ett finger. Tungan måste kunna svänga fritt mellan skänklarna.

Spelsätt: Mungigans skänklar placeras mot tänderna, som hålls lätt åtskilda för att ge ståltungan fritt svängrum. När man knäpper på tungan, fungerar munhålan som resonansrum och förstärkare för dess svaga klang. Meloditonerna får man genom att ändra munhålans volym så att den förstärker speltungans olika övertoner. Själva tungans grundton ljuder med hela tiden som en ackompanjerande bas eller bordun, liksom på säckpipa och vevlira. Ytterligare klangförstärkningar kan man åstadkomma genom häftiga in- och utandningar, vilket utnyttjas med effektfull rytmisk verkan av skickliga mungigespelare.