Om lurar

BARKLUR

Den enklaste och in i sen tid vanligaste formen av lur har gjorts som en strut av bark från al, rönn, sälg eller gran.

Namn: arderlur (av al), straut resp. stroit eller strait, stacklur (stackot = kort).

Tillverkning: När undertecknad var 10-12 år gammal och i sällskap med en grannpojke vallade kor, får och getter i skogen, gjorde vi oss vallurar av albark. Man skar i spiral kring en rak och slät alstam två skåror med ett par tums mellanrum. När trädet savade löste barken lätt och man kunde dra lös slamsan hel och fin. Den vreds eller lindades hop stadigt. Den tunnaste ändan av barkslamsan lindades hop nätt så det blev en öppning så man kunde sticka in ett finger. Därefter lät man spiralen vidga sig så att luren blev 3-4 tum i storändan och längden blev olika alltefter som man hade en slät stam att ta barken av. En fots längd ibland och en aln andra gånger. Luren vreds hop ganska hårt för att bli tät och genom storändan stacks en smal pinne så att luren ej kunde sno sig tillbaka. Något särskilt munstycke förekom aldrig, utan man gjorde blåsöppningen rund och slätade av kanterna. Man satte luren hårt mot mungipan och pressade in luft och det blev kraftiga ljud, och med litet övning kunde man blåsa enkla jägarmelodier.
Dessa lurar voro mycket spröda och ovaraktiga, och när de torkade och blevo gistna, voro de odugliga. En man hade ett sätt att "permanenta" luren. Om man skar ut en liknande spiral av tunn björknäver och lindade den tätt och stadigt kring luren, då blev den stadig och isolerad mot torka, och luren kunde då användas lång tid, och blev den något gisten, lade man den i vatten. (Dalarna, Grangärde. NMEU 8038)

Spelsätt: Se Tillverkning ovan. På kortare lurar kunde man utvidga tonförrådet nedåt genom att föra in fingrarna i grovändan.

TRÄLUR

Namn: raklur, långlur, basu.

Tillverkning: Mer beständiga lurar gjordes av trä med luftkanalen borrad eller - vanligare - urgröpt ur två halvor. För att hålla samman halvorna och förhindra sprickbildning beckade eller limmade man snittytorna och försåg lurarna med sammanhållande band av vidjor, rötter eller metall. Man kunde också ge dem en heltäckande klädsel av näver - därav det numera vanliga namnet näverlur.
De flesta trälurar är raka, men det finns också böjda varianter och t.o.m. lurar i basun- eller trumpetform av skickliga hantverkare som fått inspiration av regementsmusikens instrumentarium. Lurarnas längd varierar mellan ca 60 och 150 cm, ibland upp till dryga 2 meter. Röret är i regel övervägande cylindriskt med en stark utvidgning till klockstycke. Vissa lurar har en förtjockning i blåsändan som stöd för läpparna, och ibland har man vidgat själva röret till munstycksform.

Trälur i vanlig rak modell	Trälur i trumpetform

Spelsätt: Luren är ju ett slags signaltrumpet och blåses med motsvarande läppteknik, gärna ined "munstycket" placerat mot ena mungipan. Ofta har man nog nöjt sig med att ge ton i luren, och när man skulle skrämma bort rovdjur, gällde det att "tjula", "tuta" eller "yla" så starkt och rått som möjligt. Men många fäbodjäntor "var inte så dumma att kringla låtar på långlur". Med en väl uppövad läppteknik kan man nå ända upp till 9:e-10:e deltonerna i naturtonserien, men mest har man utnyttjat naturtonerna 2-5. De ger en fanfarartad treklangsmelodik som påminner om militärsignalerna till revelj, tapto, tropp o.s.v. I senare tid har en del signaler också hittat vägen från exercisplatsen till vallskogen (ex. 5).

Ex. 5. Lurlåt, "tropp", spelad av Mellanhed Lars Larsson, Äppelbo. (Efter Forsslund.)